20121130
Farmor,
Jag tror att det lättar. De senaste två dagarna har tankesnurrat dämpat sig och jag kan till och med se det positiva. Inte så att jag sprudlar men det känns åtminsotne meningsfullt att leva. Och jag tänker på dig med ett leende.Härom natten vaknade jag av att jag drömde att du skrattade, det kändes så verkligen,kanske var du och hälsade på mig i drömmarna?
Snön faller utanför och det är så vackert. Tänker på förra året hur jobbigt det var för dig att handla när det var så isigt ute; det gick ju inte. Tänk att det bara var ett år sen, tiden springer iväg. Och mäniskor man älskar försvinnr. Både du och K slutade andas 2012, jag hoppas verkligen att 2013 blir ett år då alla omkring mig mår bra, jag själv också såklart..
20121127
Farmor,
Jag känner mig osäker på mig själv, jag tvivlar och jag vågar inte sticka ut. Jag är hellre tyst än säger min mening och jag låter mig trampas på hellre än att ta en konflikt; vad är det som hänt med mig? Jag som brukade sjuda av självdistans och kunde ta det mesta med en klackspark har blivit en allvarlig tråkmåns som tar mig själv på ett alldeles för stort allvar. Jag antar att det är livets alla törnar som har murat in mig i någon sorts taggtråd, som att det skulle skydda mig själv när det egentligen bara isolerar mig från alla andra. Jag känner inte igen mig själv.
Och det är förbaskat tomt här utan dig. Jag tänker en sekundsnabb tanke ibland, att jag ska ringa dig och uppdatera, men sen kommer jag på, att det går ju inte. Men jag har slutat att slå ditt telefonnummer, i alla fall ett steg i.. accepterandet.
Jag undrar om du någon gång kände likadant; att livet liksom är så skört och att man själv är så skör och att minsta lilla kan rucka på den lilla balans man skapat för att lyckas ta sig igenom vardagen?
Som om världen skulle gå under om jag gjorde fel någin gång (vilket jag förövrigt gör ganska ofta i min tankspridda vardag)?
Jag undrar om du kände likadant, och jag undrar vad du gjorde för att klara av det? Vad är receptet? För att klarar lovet. Framförallt, att klara av när liv släcks runt omkring en. Du borde ju veta som förlorade båda dina män i hemska sjukdomar. Men jag förstår inte hur du kunde leva vidare och hur du klarade av att Ge? Jag känner att jag bara tar. Tar energi som jag förbrukar och utan att ge igen. För jag har inget att ge. Jag är så tom att det ekar om mig, jag lovar.
Jag måste vända detta, men jag vet inte hur. Vad gör man? Hur gör man? Tidigare så sket jag fullständigt i vad andra tyckte och tänkte, men det känns som om jag blir mer och mer ömtålig för varje dag som går. Vad andra tänker och tycker uppfyller hela mig, jag begränsar mig för att jag är rädd att inte passa in, att inte vara "normal", att uppfattas som konstig. Det är helt knäppt att jag håller på så här...
Så mycket jag vill uppnå, men jag är inte där. Och ju mer jag vill uppnå desto högre blir kraven och ju mer slår jag knut på mig själv och gör det än mer omöjligt.
Pappa och jag är inte vänner än. Jag känner att jag måste stå upp för Mig. Jag har inte gjort något fel och till och med den skruttigaste självkänslan känner att mer kan den inte trampas på. Men det skaver illa. Att vara ovän med någon äter energi på ett destruktivt sätt. Inte bra alls.
20121124
Farmor,
Nog för att du hade inflytande när du fanns här alldeles livs levande bland oss, men jag kan garantera att du verkligen rör om i grytan än.
Pappa håller nog på att få ett nervöst sammanbrott av att städa ur din lägenhet samtidigt som han får ta diskussioner om orättvisan i att du och jag hade så fin kontakt jämfört med de andra barnbarnen. Det känns som att jag blir straffad för att du och jag var så nära, jag blev inte ens tillfrågad att komma och ta farväl av din lägenhet..
Pappa och jag bråkade i telefon i morse, det var inte trevligt kan jag lova. Han sa att jag spelar offer hela tiden och att det är tröttsamt. När jag bad om ett konkret exempel var det endaste han kunde komma med att jag ringde runt till familjen när jag blivit bestulen på alla mina värdesaker på gymmet. Men var jag inte ett offer då? Eller? Jag frågade honom om jag skulle låtit bli att ringa och istället sitta ensam. Han svarade ja. Jag bad honom dra åt helvete. Han sa att jag kunde göra detsamma. Sen la vi på. Otroligt vuxet och genomtänkt. Inte. Jag fattar att han är pressad men jag fattar inte att han tar ut det på mig.
Nu känner jag mig bara ledsen och trött, har inte gjort någonting av mening idag, bara legat helt apatisk i sängen, orkar inte med mer nu. Sen du försvann är det som att vi alla famlar omkring i ett känslomässigt kaos utan kompass.
Nog för att du hade inflytande när du fanns här alldeles livs levande bland oss, men jag kan garantera att du verkligen rör om i grytan än.
Pappa håller nog på att få ett nervöst sammanbrott av att städa ur din lägenhet samtidigt som han får ta diskussioner om orättvisan i att du och jag hade så fin kontakt jämfört med de andra barnbarnen. Det känns som att jag blir straffad för att du och jag var så nära, jag blev inte ens tillfrågad att komma och ta farväl av din lägenhet..
Pappa och jag bråkade i telefon i morse, det var inte trevligt kan jag lova. Han sa att jag spelar offer hela tiden och att det är tröttsamt. När jag bad om ett konkret exempel var det endaste han kunde komma med att jag ringde runt till familjen när jag blivit bestulen på alla mina värdesaker på gymmet. Men var jag inte ett offer då? Eller? Jag frågade honom om jag skulle låtit bli att ringa och istället sitta ensam. Han svarade ja. Jag bad honom dra åt helvete. Han sa att jag kunde göra detsamma. Sen la vi på. Otroligt vuxet och genomtänkt. Inte. Jag fattar att han är pressad men jag fattar inte att han tar ut det på mig.
Nu känner jag mig bara ledsen och trött, har inte gjort någonting av mening idag, bara legat helt apatisk i sängen, orkar inte med mer nu. Sen du försvann är det som att vi alla famlar omkring i ett känslomässigt kaos utan kompass.
20121123
Farmor,
I gränslandet mellan sorg och överlevnad trevar jag mig fram, eller snarare stakar jag mig hackigt fram på darriga ben. Dagarna går och fylls med intryck, men jag känner mig som immun och liksom inte tillhörande, som om jag är i en alldeles egen liten grå bubbla..
I förrgår fyllde jag år, det märktes inte. Jag var på jobbet som vanligt, jag blev inte uppvaktad. Jo, visst skrev folk glada hurrarop på min facebook-sida, och visste skrev ett par vänner ett par mail. Men annars var det precis som vanligt. Jag gick till gymmet (ballet fit) och sen åkte jag hem. Inget särskilt. Men på kvällen översköljdes jag av en sådan sorg, en så stark känsla av att vara ensammast i hela världen, ingen som bär upp mig, jag på ett stormigt hav utan flytväst. Och sen insåg jag att det är jag själv som gör mig själv ensam. Jag isolerar mig, jag säger nej till att bli uppvaktad, jag förnekar mig att bli omtyckt och ompysslad. För att jag hatar mig själv och inte tror att jag förtjänar bättre. Nej jag hatar inte mig själv hela tiden, men jag intalar mig att det inte är någon som vill vara med mig, och det blir självuppfyllande när jag drar mig undan och gör mig omöjlig. Du kunde få mig att känna mig skinande och speciell. Till dig kunde jag komma och känna mig fin. Och nu är du inte här, och jag borde ta med mig den där känslan igen men bara kan inte, vad gör jag för fel? Jag sitter fast i ett dike fyllt av tankegyttja och jag kommer inte upp för egen maskin, som om jag står och trampar och trampar samtidigt som jag sjunker längre ner i gyttjan.
I vilket fall som helst, igår bestämde jag mig för att göra ett försök till att ta mig upp genom att gå till gymmet och träna med bastu som belöning. Träningen är det som håller mig flytande, på gymmet skingrar jag tankarna och blir inte knäpp av allt som snurrar runt där uppe. Det börjar synas för det är många som säger att jag gått ner i vikt. Så, receptet på effektiv viktnedgång är helt klart några skopor sorg blandat med stress och tankesnurr..
Innan gymmet pratade jag med mamma som faktiskt verkligen ville fira min fördelsedag (och stod på sig när jag konstrade som jag alltid gör, som om jag måste trotsa det faktum att någon tycker om mig, helt stört), och vi bestämde att jag skulle åka till henne idag efter jobbet. Och det kändes faktiskt bra. Hon beställde tårta. Köpte ett par presenter. Och gjorde verkligen allt hon kunde från sitt lilla hörn för att det skulle bli en bra dag i dag.
Men så var jag alltså på gymmet igår, och när jag är klar med klassen så går jag upp till omklädningsrummet för att upptäcka att någon brutit sig in i mitt skåp. Pengar, telefon, kontokort, nycklar, kalender, busskort; ja allt var bara borta! Jag blev helt chockd, hur kan man bara gå in och bryta upp lås på det där sättet? Jag kunde inte sova inatt eftersom jag var rädd at någons skulle ta sig in med nycklarna, och jag känner mig så fruktansvärt kränkt. Vad är meningen med allt detta farmor? Hur mycket ska man klara av att ta innan man helt faller igenom och bara lägger sig ner och ger upp? Måste allt vara en fight som man ska överleva hela tiden? Jag orkar inte mera. Från min lilla grå bubbla så känns det som att jag även om jag skulle vilja inte kan slå hål på den på egen hand och ta mig upp. För vad jag än gör så händer det en massa skit hela tiden.
Kommer du ihåg när jag skulle till Holland för att söka jobb och fick sitta i häktet en hel dag för att någon hade gett mig en falsk 50 eurosedel, och polisen trodde jag var en bedragare? Eller för att inte tala om Thailand, när ja åkte dit efter allt jobbigt som hände i hemma för att få fokuser på Mig en stund och hamnar mitt i tsunamin? Eller åker upp till Kebnekaise för att få lugn och ro och hamnar mitt i en flygkrasch? Eller när jag varit på apoteket i city och är ett par hundra meter från bilen som sprängdes av självmordsbombaren förra året? Är det inte väldigt konstigt att just jag hamnar i dessa situationer jämt? Utan att jag egentligen gör något, det är saker som är utom min kontroll. Till det kan jag lägga till att bli av med alla sina värdesaker på gymmet nu också. Jag blir nästan rädd och undrar vad nästa grej ska bli. Du finns inte här längre, så bland det värsta som kan hända har redan hänt. Jag bara undrar hur jag ska bete mig för att överleva när det verkar som att det är så mycket som ska drabba mig hela tiden. Jag yoga, jag äter nyttigt, jag försöker vara snäll mot mina medmänniskor, vad kan jag mer göra? Om kharma existerar som det säkert gör på massor med plan så måste det var en väldigt stor läxa jag måste lära mig från tidigare liv.. jag vet inte, jag bara önskar mig lugn och ro och harmoni...
20121115
Saknaden. Känslan vi hade, att vara du och jag mot och med världen. Är övermäktig och jag vill bara lägga mig under täcket och inte kliva upp. Inte idag i alla fall..Men life is going on i sin still vardagslunk; kläder ska tvättas, kroppen ska gymmas och jobbet ska bli gjort.. konstigt att allt fortsätter som vanligt när ingenting egentligen längre är som vanligt förutom de där vardagsdaskiga rutinerna.
kväll
Hej igen,
bara några rader till så här på kvällskvisten..
Pappa ringde, de har städat ur din lägenhet idag, delat upp grejer och så. Det verkar som att det har gått bra, och till och med jag kommer att få ett par av dina saker, bland annat ett tavla som du har målat. Det känns fint att få något som du har skapat. Jag hade faktiskt inte förväntat mig att ens bli tillfrågad, ja du vet ju hur det har varit tidigare.
Jag har lovat mig själv att inte gå in i någon konflikt över huvud taget gällande dina pinaler; det är liksom så futtigt jämfört med hur viktig du har varit för mig. För mig är det viktigast; att jag vet inom mig vilken stor plats du har haft (och har) i mitt liv, och det motsatta, att du brydde dig så mycket om mig.
Det är sådana relationer man ska vårda ömt, de växer inte på träd.
Jag önskar att jag en dag träffar någon att leva med som jag kan känna mig trygg och "hemma" med, sådär självklart du vet.
Det finns faktiskt en person som jag känner så inför (ja M du vet), men han bor inte i Sverige och han vill inte leva med mig heller för den delen så där faller ju hela grejen. Men jag önskar att det kunde vara annorlunda, samtidigt som jag blir trött på mig själv, för man kan väl inte bara gå och hoppas på att det ska bli annorlunda hela livet, man måste GÖRA annorlunda för att det ska hända någonting.
Men om man älskar någon så djupt och mycket och man ändå anar att det inte kommer att bli han och jag för att han antagligen
1) inte är förmögen eller
2) inte vill eller
3) inte vågar
så är det ju en ganska destruktiv grej att ägna sig åt, är det inte? Men hur ska jag bryta det? Det man känner är ju det man känner. Jag VILL INTE vara med någon annan än honom, men ändå så vet jag att genom att jag känner på det sättet så finns det en risk att jag får leva själv resten av livet.
Det här har vi blött och stött tidigare, som du ser så är det no progress..
Det är vid sådana här grubblerier som det var så otroligt skönt att prata med dig farmor, för du FÖRSTOD mitt dilemma och tog det på allvar samtidigt som di fick mig att inte ta mig själv på så himla stort allvar. Livet pågår nu, och kanske borde jag ägna mig åt att LEVA istället för att sitta och grubbla bort det som jag gjort alltför länge.
20121111
Farmor,
Det blir så himla tydligt när jag är ute och promenerar att du inte finns här. Att jag inte kan ringa dig och småprata. Försöker erinra mig vad vi pratade om alla dessa långa och många samtal. Oftast var det mest struntflams om vardagliga saker, men ibland hände det att vi pratade om jobbiga saker, både sådant som var jobbigt för dig, och sådant som jag hade det jobbigt med. Farmor, du var min ventil, utan dig skulle jag inte klarat av att sålla i alla frågetecken och alla val som man hela tiden tvingas göra vare sig man vill eller inte. Och det är därför jag skriver till dig fastän du inte är här kroppsligen. Du får fortsätta vara min ventil ändå, jag hoppas verkligen inte att du tar illa upp.
Denna helg har varit så lugn, jag är näst intill apatisk fast ändå inte. Jag vill bara sitta själv med mina tankar, även om det ibland känns som att jag är helt tömd på både tankar och sorg. Kände du så här när dina älskade dog? Blev du också som förlamad ända in i själen? Som om ingenting annat känns vesäntligt? Jag ska inte vara arg eller ledsen på dig, för det har jag ingen rätt att vara, så mycket som du har gjort för mig. Men jag är arg på Livet. Att det måste ta slut för alla någon gång, och att den som lämnar för sitt livs resa lämnar en skara förvirrade stackare efter sig som måste försöka lära sig att leva utan den personen, what's the point liksom? Och jag är ju verkligen inte den första att bli lämnad på det här sättet, det händer ju hela tiden, precis som att det föds männsikor hela tiden. Men när sorgen och saknaden drabbar en själv, så förstår man verkligen hur stark kärlekens kraft är, och hur viktiga en del personer kommer att bli för en...
Jag är så glad över att vi pratade om de här sakerna; att jag faktiskt SA till dig hur viktig du är för mig, hur mycket du betyder för mig.
Jag är ensam. Och jag har själv delvis försatt mig i ensamheten. Precis som att vara snäll så är att vara ensam ett val man gör, inte sant? Men ibland känns det som att jag väljer att vara ensam för att jag inte vågar tro på att jag kan bli älskad helt och fullt ut av någon annan. Och då kör jag hela den där "ensam är stark"-grejen, fast egentligen är det ju inte alls vad jag vill..
Familjen har ju alltid haft en överdimensionerad betydelse för mig, kanske för att just den konstallationen inte fungerade när jag var liten.. Familjen är mitt allt och ändå har jag inte skaffat mig någon egen, är det inte märkligt?
Förutom du farmor, så var hela min uppväxt en rad av vuxna som lämnade och övergav mig, och jag var tvungen att acceptera eftersom jag bara var ett barn och inte hade något val.
Ingen lämnade ju mig för att vara elak egentligen, omständigheterna bara var sådana, med skilda föräldrar och en psykisk labil mamma så var det ju så ofta som jag var tvungen att vara "vuxen" och "förstå" varför de vuxna inte agerade som vuxna, och varför jag var tvungen att agera mamma.
Jag trodde hela min tonår att det var mitt fel att mamma var sjuk, för att jag var ett sådant hemskt barn. Jag kommer ihåg när jag sa det till dig och du blev helt förfärad. Du var den första jag berättat för om hur jag tänkte och kände, och du var den första som bekräftade att det inte var så.
Hade jag inte haft dig att bolla med under dessa år, en kvinnlig föreblid som var stadig, trygg, OCH lyssnande, ja då vet jag inte vad det hade blivit av mig. Antagligen inget bra.
Jag är så oerhört tacksam farmor för att du har funnits i mitt liv. Du kommer alltid att finnas i mitt liv som en viktig inspiration och tröst. Just nu skulle jag bara vilja lyfta luren och höra din röst, ditt pilemariska skratt..
Under begravningen slöt jag ögonen och då var det som ett starkt, starkt gult ljus som bländade mig fast jag hade slutna ögon, var det du? Jag vill tro att det var du som gav mig ett tecken på att allt är ok med dig, att du håller ställningarna där uppe.
Mitt hjärta i himlen
20121109
Farmor,
Idag var det din begravning, vilken sorgsen dag det var sen.. såg du oss så är jag säker på att du var riktigt missnöjd. Vi hade kunnat samla ihop alla tårar och skapat en hel pool fyll med saltvatten. För att inte tala om alla näsdukar som gick åt. Du har alltid sagt att du inte vill att vi ska gråta och vara mörkklädda, men det var verkligen svårt att hålla tårarna tillbaka, och ja, det kändes inte riktigt som det perfekta läget att dra på sig den rosa outfiten om man säger så..
Det var så fint allting, A och M som sjöng, (de var helt fantastiska), prästen som talade så fint om dig (du hade garanterat tyckt att han såg stilig ut med sitt blonda hår och de där glasögonen). Pappa och hans syrror hade faktiskt verkligen förmedlat så bra hur du var; en fantastisk inspirationskälla och det största hjärtat i världen (om du från din himmel ser denna text så snälla få inte kräkkänslor över alla fina ord, vi alla MENAR dem verkligen och det får du lov att ta till dig, så det så)..
Ditt hjärta var så stort, du verkade ha ett lite hörn för precis alla, om det så var tidningsförsäljare i telefon eller någon släkting eller vän. Du var alltid snäll och det beundrar jag dig så mycket för. Jag försöker också att vara snäll, men ibland kommer det liksom inte lika naturligt som det verkade för dig.
Idag var det din begravning, vilken sorgsen dag det var sen.. såg du oss så är jag säker på att du var riktigt missnöjd. Vi hade kunnat samla ihop alla tårar och skapat en hel pool fyll med saltvatten. För att inte tala om alla näsdukar som gick åt. Du har alltid sagt att du inte vill att vi ska gråta och vara mörkklädda, men det var verkligen svårt att hålla tårarna tillbaka, och ja, det kändes inte riktigt som det perfekta läget att dra på sig den rosa outfiten om man säger så..
Det var så fint allting, A och M som sjöng, (de var helt fantastiska), prästen som talade så fint om dig (du hade garanterat tyckt att han såg stilig ut med sitt blonda hår och de där glasögonen). Pappa och hans syrror hade faktiskt verkligen förmedlat så bra hur du var; en fantastisk inspirationskälla och det största hjärtat i världen (om du från din himmel ser denna text så snälla få inte kräkkänslor över alla fina ord, vi alla MENAR dem verkligen och det får du lov att ta till dig, så det så)..
Ditt hjärta var så stort, du verkade ha ett lite hörn för precis alla, om det så var tidningsförsäljare i telefon eller någon släkting eller vän. Du var alltid snäll och det beundrar jag dig så mycket för. Jag försöker också att vara snäll, men ibland kommer det liksom inte lika naturligt som det verkade för dig.
Mamma ville så gärna komma på begravningen och hedra ditt minne, men du vet hur pappa är, han blev så nervös av blotta tanken att mamma och hans nuvarande fru skulle vistas i samma rum så han bad henne att inte komma. Kan du tänka dig! Inte ens på en sådan här dag kan han släppa egot. Jag älskar pappa så mycket men det här att han inte kan stå upp för sig och sina åsikter tycker jag verkligen är lamt. Dessutom så är det ju något som man alltid fått dras med. Ytan ska alltid vara blankpolerad, sen vad som händer under den, det måste gömmas till varje pris, jag blir så trött..
Nåja, mamma tog det ok, hon måste förresten tänka på sitt lilla bankande hjärta så det kanske var bra att hon inte kom. Hon hedrade ditt minne hemma istället.
Nu står jag i valet och kvalet, ska jag ge mig ut i kväll eller inte. Dagen har varit så lång och så sorgligt, så det vore kanske bra att åka till stan och träffa ett par vänner för lite avkoppling. Men å andra sidan så är jag så vansinnigt trött, det känns som om jag inte sovit på hela veckan. Skulle du vara här så skulle du antagligen säga att jag inte ska sitta hemma och grubbla på döden, utan istället ge mig ut och LEVA. Vi får se vad det blir.
Nu står jag i valet och kvalet, ska jag ge mig ut i kväll eller inte. Dagen har varit så lång och så sorgligt, så det vore kanske bra att åka till stan och träffa ett par vänner för lite avkoppling. Men å andra sidan så är jag så vansinnigt trött, det känns som om jag inte sovit på hela veckan. Skulle du vara här så skulle du antagligen säga att jag inte ska sitta hemma och grubbla på döden, utan istället ge mig ut och LEVA. Vi får se vad det blir.
Farmor det blev så tydligt idag hur oerhört saknad du är av alla, vilket tomrum du lämnar efter dig. Hur ska vi lyckas fylla det?
Jag ska försöka fylla tomrummet med minnen. Alla samtal om allt och inget, alla cafébesök och alla napoleonbakelser vi ätit ihop. Alla slagfärdigheter. De långa telefonsamtalen då vi babblade på i timmar och glömde klockan. Alla skratt. All uppmuntran när det inte gick som jag ville, allt stöd när jag hade gjort fel. All kärlek du gav när jag var ledsen. Dina lugnande ord när mitt liv var kaos. Glädjen i dina ögon när saker gick min väg. Vill jag fylla tomrummet med.
Farmor, jag hoppas verkligen att den platsen du är på är snäll, varm och kärleksfull. Och jag hoppas att du viftar med en blomma eller lampa snart, för jag vill verkligen inte tro att man bara dör och sen finns det ingenting mer.
20121107
Farmor,
Jag har skrivit ett brev till dig som jag ska läsa på begravningen. Det kommer att bli svårt att läsa utan att gråta, men jag ska klara det. För att jag vill att alla ska höra allt vad du har gjort för mig.
Igår var jag på en föreläsning om härskartekniker, det var så underhållande och huvudet på spiken, du skulle älskat det. Tänker på hur du växte upp och hur många gånger du var tvungen att vika undan för både andra män och kvinnor i hopp om att bevara husfriden. Du var så stark, och så orubbligt positiv. Det beundrar jag dig så oerhört mycket för. Inte minst för att det räddade mig när jag nästan höll på att sjunka..
Jag har skrivit ett brev till dig som jag ska läsa på begravningen. Det kommer att bli svårt att läsa utan att gråta, men jag ska klara det. För att jag vill att alla ska höra allt vad du har gjort för mig.
Igår var jag på en föreläsning om härskartekniker, det var så underhållande och huvudet på spiken, du skulle älskat det. Tänker på hur du växte upp och hur många gånger du var tvungen att vika undan för både andra män och kvinnor i hopp om att bevara husfriden. Du var så stark, och så orubbligt positiv. Det beundrar jag dig så oerhört mycket för. Inte minst för att det räddade mig när jag nästan höll på att sjunka..
20121105
Farmor,
Idag gick jag på yoga, kan du tänka dig att JAG har börjat gå på en sådan aktivitet, jag som varit skeptisk till att betala dyra pengar för att sitt i grupp och andas. Men vet du, det är fantastiskt bra! Jag landar. Lite mer för varje gång jag går dig, och lite närmre kärnan av mig själv kommer jag allt. Yogan öppnar också mina sinnen på ett sätt som gör att väldigt starka känslor väller fram. Som efter att jag varit på gymet och ringer till pappa. Han började prata om begravningen och jag bröt ihop, mitt på Stureplan, under svampen. Där stod jag och tokbölade medan pappa blev mer och mer irriterad i andra änden av linjen. Han försökte med "men hon var ju gammal" och "så är ju livets gång". Men vet du farmor, det spelar INGEN ROLL att du snart skulle fylla 90, vänskap och kärlek har ingen åldersgräns, och du är tveklöst den person som jag verkligen haft ett sådant utbyte av tankar. Jag älskade att lyssna på dina historier, alla märkligheter du upplevde under ditt liv. Och du lyssnade på mig och mina (oftast ganska löjliga) vardagsbekymmer. När tårarna rinner ner längs kinden, och hjärtat känns helt tomt, inte kan jag väl då tänka rationellt att "allt är i sin ordning"?? Nej, du vet också hur pappa är, så totalt oförmögen att prata om känslor, som om de bits om man råkar sätta ord på dem. Helst ska man bara vara glad och problemfri hela tiden. Yttrar jag en endaste känsla som inte är munter så blir han irriterad och börjar säga emot. Så som du förstår så pratar vi inte så mycket just nu. Vi hanterar det här på olika sätt helt enkelt.
En del av mig vill inte ens komma på din begravning. Jag vill inte sitta och trängas med min sorg tillsammans med människor som jag knappt träffar annars och som dessutom inte gillade att du tog mig till ditt hjärta. Men jag vill vara där för dig, och jag vet att jag också måste vara där för mig..
Idag gick jag på yoga, kan du tänka dig att JAG har börjat gå på en sådan aktivitet, jag som varit skeptisk till att betala dyra pengar för att sitt i grupp och andas. Men vet du, det är fantastiskt bra! Jag landar. Lite mer för varje gång jag går dig, och lite närmre kärnan av mig själv kommer jag allt. Yogan öppnar också mina sinnen på ett sätt som gör att väldigt starka känslor väller fram. Som efter att jag varit på gymet och ringer till pappa. Han började prata om begravningen och jag bröt ihop, mitt på Stureplan, under svampen. Där stod jag och tokbölade medan pappa blev mer och mer irriterad i andra änden av linjen. Han försökte med "men hon var ju gammal" och "så är ju livets gång". Men vet du farmor, det spelar INGEN ROLL att du snart skulle fylla 90, vänskap och kärlek har ingen åldersgräns, och du är tveklöst den person som jag verkligen haft ett sådant utbyte av tankar. Jag älskade att lyssna på dina historier, alla märkligheter du upplevde under ditt liv. Och du lyssnade på mig och mina (oftast ganska löjliga) vardagsbekymmer. När tårarna rinner ner längs kinden, och hjärtat känns helt tomt, inte kan jag väl då tänka rationellt att "allt är i sin ordning"?? Nej, du vet också hur pappa är, så totalt oförmögen att prata om känslor, som om de bits om man råkar sätta ord på dem. Helst ska man bara vara glad och problemfri hela tiden. Yttrar jag en endaste känsla som inte är munter så blir han irriterad och börjar säga emot. Så som du förstår så pratar vi inte så mycket just nu. Vi hanterar det här på olika sätt helt enkelt.
En del av mig vill inte ens komma på din begravning. Jag vill inte sitta och trängas med min sorg tillsammans med människor som jag knappt träffar annars och som dessutom inte gillade att du tog mig till ditt hjärta. Men jag vill vara där för dig, och jag vet att jag också måste vara där för mig..
20121104
Hej farmor,
Att skriva till dig är verkligen en viktig del i mitt sorgearbete, jag MÅSTE koka ner gröten i mitt huvud till ord som formar text, för att över huvudtaget få någon struktur. Låter jag tankarna sväva fritt så studsar de fram och tillbaka i mitt huvud, fragment av minnen och händelser fladdrar förbi i en osinlig ström. Är det sinnesrubbat att sitta och skriva så här till dig när du ska begravas om 5 dagar? Ja, antagligen men det får jag helt enkelt bjuda på, skriver jag inte när mina tankar så riskerar jag att tappa förståndet helt och hållet, och det vore ju väldigt dumt med tanke på att vi har nog med borttappade förstånd i släkten..
Du skulle antagligen skratta åt mig om du såg vad jag höll på med; sitta och skriva om en gammal kärring, skulle du säga, nejdu Sofia, du ska ut och göra ROLIGA saker. Men även om du levde skulle du nog inte vara så överförtjust att läsa något från en dator, och det där med internet var du inte speciellt imponerad av. Helst ville du täcka över åbäket (bärbara datorn) med en duk så att du slapp se det. Du tyckte den såg uppfodrande och oanvändarvänlig ut. Det vr nog mest för dina barns skull som du lät den stå i alla fall, det hade något att klicka på när de kom i alla fall..du lät dem helt enkelt hållas, så som du gjorde med så mycket annat..
Jag tog ett varv i Hagaparken i dag igen. Det var en sån där krispig dag då solen tittade fram bakom disiga moln. Jag var ute tidigt på morgonen, och jag mötte inte många när jag tog mig runt brunnsviken. Du brukade säga att jag går precis som pappa. I dubbla bemärkelser; vi har samma kroppsspråk och han har också en nästan manisk inställning till promenerande; det liksom matar själen med styrka att andas in, andas ut, gå gå gå..
Du brukade ofta tala om "det" ögonblicket. Då våra själar möttes och på något märkligt vis på ett underfundigt sätt linkades samman.
Det var en höstdag för väldigt länge sedan. Vi var ute och promenerade, du, jag, pappa och hans då nya tjej som nu är hans gamla fru. Pappa och hans nya kärlek gick framför oss skrattande hand i hand, sådär som bara nykära kan. Jag tittade upp på dig och sträckte min lilla hand mot din stora. Just där knöts ett band. Du SÅG mig och min utsatthet. Du förstod vad jag kände och du LÄT mig känna. Jag vet inte hur många gånger du återberättat just den händelsen, men den var oerhört viktig, både för dig och för mig, ett band knöts som ingen någonsin kan knyta upp.
Vi behövde ofta inte förklara saker med ord; en blick eller en min sa mer en den längsta förklaring. Du visste var jag kom från, du förringade inte det faktum att jag hade det tufft. Du dömde mig aldrig och ändå visste du mer om mig än någon annan. Det älskar jag dig innerligt för. Din förmåga att vända negativt till positivt, tråkigheter till lärdomar, misslyckanden till en ny chans att försöka. Det finns ingen som kan mäta sig med den villkorslösa kärlek du gav mig. Och nu är du borta.
Det känns hemskt att skriva det, men jag trodde aldrig att det skulle göra så ont. Logiskt sett så var du ju inte purung (ävenom din hy var finare än min), och det var ju ingen hemlighet att du var sjuk. Men den där hemska kvällen kom ändå som en stor chock. För att inte tala om det vakum jag befinner mig nu. Att. Du. Inte. Finns. Här. Inte ett telefonsamtal bort. Inte en promenad bort. Du finns inte här och min värld har med ens blivit en lite kallare, kargare plats att vara på...
20121103
Hej farmor,
Det var ett par veckor sen sist nu, den 11:e oktober kom jag ju hem till dig sista gången och sen gick ju allt så vansinnigt fort. Kände du på dig att du skulle dö? Jag tror nog nästan det. Men du klagade aldrig över värk eller att du knappt såg någonting. Det var som att du kände dig lite skruttig men liksom skulle hänga med i all evighet.
Du tycker antagligen att det är helt vrickat att jag sitter och skriver till dig nu när du inte är här. Men jag saknar dig så mycket ska du veta. Jag kommer på mig själv att ringa ditt nummer, sen kommer jag på att det inte är någon idé, du kommer inte att svara. Och då översköljs med en sådan ledsenhet att jag inte vet vart jag ska ta vägen.
Du var ett dagligt inslag i mitt liv, vi talades ju vid i telefon nästan varje dag och vi sågs flera dar i veckan. Igår gick jag förbi din port. Och insåg att jag kanske aldrig kommer gå in där igen. Det känns så konstigt farmor. Och du skulle ju ruffsa mig i håret och snurra på blomkrukor för att säga hej från andra sidan, men det är ju alldeles tyst!
Här nere försöker jag i alla fall att ta dagarna som de kommer. Vissa dagar känns enklare än andra. Just idag har varit jobbig. Ledig dag brukar betyda en fika hos dig, men idag blev det bara en runda i Hagaparken och sen hem till mammas katt. Jo, jag är kattvakt igen, och jag är lika impopulär hos kattskrället som vanligt.
Och ja, jag har tjuvrökt lite, jag vet att jag inte borde, men det har varit så himla jobbigt de sista veckorna. Inte för att jag på något vis vill ge dig skulden, men som du vet så är det sorgligt att tungt att mista någon man älskar.
Du med dina två män som dog före dig vet i allra högsta grad.. men du varken rökte eller drack för att uthärda. Jag är en något sämre variant av dig måste jag erkänna. I förra veckan när jag var hemma så levde jag på kaffe och cigaretter med undantag för ett par dagar då min bästa vän var hos mig, då blandade jag ut det hela med vin. Men nu försöker jag i alla fall att både äta, träna, gå på yoga och röka mindre. Det hjälper ju inte att förgifta sig precis.
Var du än är så hoppas jag att du har det bra farmor, att du har ett harem med Evert och Nisse och att du skrattar minst lika mycket där som du gjorde här.
Jag saknar dig så vansinnigt mycket, det finns ingen som känner (förlåt kände) mig så bra som du, jag känner mig halv när du inte är här...
Välkommen till min nya blogg!
Mitt första inlägg.
