20121123
Farmor,
I gränslandet mellan sorg och överlevnad trevar jag mig fram, eller snarare stakar jag mig hackigt fram på darriga ben. Dagarna går och fylls med intryck, men jag känner mig som immun och liksom inte tillhörande, som om jag är i en alldeles egen liten grå bubbla..
I förrgår fyllde jag år, det märktes inte. Jag var på jobbet som vanligt, jag blev inte uppvaktad. Jo, visst skrev folk glada hurrarop på min facebook-sida, och visste skrev ett par vänner ett par mail. Men annars var det precis som vanligt. Jag gick till gymmet (ballet fit) och sen åkte jag hem. Inget särskilt. Men på kvällen översköljdes jag av en sådan sorg, en så stark känsla av att vara ensammast i hela världen, ingen som bär upp mig, jag på ett stormigt hav utan flytväst. Och sen insåg jag att det är jag själv som gör mig själv ensam. Jag isolerar mig, jag säger nej till att bli uppvaktad, jag förnekar mig att bli omtyckt och ompysslad. För att jag hatar mig själv och inte tror att jag förtjänar bättre. Nej jag hatar inte mig själv hela tiden, men jag intalar mig att det inte är någon som vill vara med mig, och det blir självuppfyllande när jag drar mig undan och gör mig omöjlig. Du kunde få mig att känna mig skinande och speciell. Till dig kunde jag komma och känna mig fin. Och nu är du inte här, och jag borde ta med mig den där känslan igen men bara kan inte, vad gör jag för fel? Jag sitter fast i ett dike fyllt av tankegyttja och jag kommer inte upp för egen maskin, som om jag står och trampar och trampar samtidigt som jag sjunker längre ner i gyttjan.
I vilket fall som helst, igår bestämde jag mig för att göra ett försök till att ta mig upp genom att gå till gymmet och träna med bastu som belöning. Träningen är det som håller mig flytande, på gymmet skingrar jag tankarna och blir inte knäpp av allt som snurrar runt där uppe. Det börjar synas för det är många som säger att jag gått ner i vikt. Så, receptet på effektiv viktnedgång är helt klart några skopor sorg blandat med stress och tankesnurr..
Innan gymmet pratade jag med mamma som faktiskt verkligen ville fira min fördelsedag (och stod på sig när jag konstrade som jag alltid gör, som om jag måste trotsa det faktum att någon tycker om mig, helt stört), och vi bestämde att jag skulle åka till henne idag efter jobbet. Och det kändes faktiskt bra. Hon beställde tårta. Köpte ett par presenter. Och gjorde verkligen allt hon kunde från sitt lilla hörn för att det skulle bli en bra dag i dag.
Men så var jag alltså på gymmet igår, och när jag är klar med klassen så går jag upp till omklädningsrummet för att upptäcka att någon brutit sig in i mitt skåp. Pengar, telefon, kontokort, nycklar, kalender, busskort; ja allt var bara borta! Jag blev helt chockd, hur kan man bara gå in och bryta upp lås på det där sättet? Jag kunde inte sova inatt eftersom jag var rädd at någons skulle ta sig in med nycklarna, och jag känner mig så fruktansvärt kränkt. Vad är meningen med allt detta farmor? Hur mycket ska man klara av att ta innan man helt faller igenom och bara lägger sig ner och ger upp? Måste allt vara en fight som man ska överleva hela tiden? Jag orkar inte mera. Från min lilla grå bubbla så känns det som att jag även om jag skulle vilja inte kan slå hål på den på egen hand och ta mig upp. För vad jag än gör så händer det en massa skit hela tiden.
Kommer du ihåg när jag skulle till Holland för att söka jobb och fick sitta i häktet en hel dag för att någon hade gett mig en falsk 50 eurosedel, och polisen trodde jag var en bedragare? Eller för att inte tala om Thailand, när ja åkte dit efter allt jobbigt som hände i hemma för att få fokuser på Mig en stund och hamnar mitt i tsunamin? Eller åker upp till Kebnekaise för att få lugn och ro och hamnar mitt i en flygkrasch? Eller när jag varit på apoteket i city och är ett par hundra meter från bilen som sprängdes av självmordsbombaren förra året? Är det inte väldigt konstigt att just jag hamnar i dessa situationer jämt? Utan att jag egentligen gör något, det är saker som är utom min kontroll. Till det kan jag lägga till att bli av med alla sina värdesaker på gymmet nu också. Jag blir nästan rädd och undrar vad nästa grej ska bli. Du finns inte här längre, så bland det värsta som kan hända har redan hänt. Jag bara undrar hur jag ska bete mig för att överleva när det verkar som att det är så mycket som ska drabba mig hela tiden. Jag yoga, jag äter nyttigt, jag försöker vara snäll mot mina medmänniskor, vad kan jag mer göra? Om kharma existerar som det säkert gör på massor med plan så måste det var en väldigt stor läxa jag måste lära mig från tidigare liv.. jag vet inte, jag bara önskar mig lugn och ro och harmoni...
Kommentarer
Trackback
