2013 0105
..Och förresten, nu är det nytt år igen. Jag har inte lovat något, inga nyårslöften som ajg behöver vara rädd för att inte kunna hålla.
Jag ska nog försöka vara lite snällare mot mig själv, och försöka att inte vara så tungsint, grubblande och tro att folk inte tycker om mig. Men det är inget löfte, bara ett försök till att må bättre..
20130105
Farmor,
Du poppar upp inom mig på något sätt varje dag.
Nu befinner jag mig i Berlin, imorgon åker jag hem till Stockholm igen. Med blandade känslor... Det har har varit så skönt att vara här, att koppla bort vardagen lite, samtidigt som det innebär nya uppbrott och avsked. Som du vet så hatar jag att säga hejdå, men dessvärre är livet fyllt av avsked, det gäller att fokusera på mötena istället..
Idag har jag känt mig melankolisk, lite låg och ledsen. Vet inte vad det är som skapar känslan, jag har ju haft bra dagar här. M och jag har pratat hur mycket som helst, och han om någon känner mig så väldigt väl. Det kanske är just det, att man är nära någon som verkligen är nära en på riktigt, som gör att man kan släppa fram alla känslor som härjar i de innersta vrårna av en. Personer som man har nära ska man vara rädd om har jag lärt mig. Tomrummet efter dem går inte att återskapa, det går bara att leva på minnena av allt de gav.. Det finns ingen som kan ersätta att du inte är här, men jag kan nästan känna samma samhörighetskänsla med M som jag gjorde med dig. Den där känslan att det är ok att jag är som jag är och att allt inte behöver förklaras för man framträder så tydligt inför den andre att ord är överflödiga. Känslan kommuniceras liksom ändå..
Du poppar upp inom mig på något sätt varje dag.
Nu befinner jag mig i Berlin, imorgon åker jag hem till Stockholm igen. Med blandade känslor... Det har har varit så skönt att vara här, att koppla bort vardagen lite, samtidigt som det innebär nya uppbrott och avsked. Som du vet så hatar jag att säga hejdå, men dessvärre är livet fyllt av avsked, det gäller att fokusera på mötena istället..
Idag har jag känt mig melankolisk, lite låg och ledsen. Vet inte vad det är som skapar känslan, jag har ju haft bra dagar här. M och jag har pratat hur mycket som helst, och han om någon känner mig så väldigt väl. Det kanske är just det, att man är nära någon som verkligen är nära en på riktigt, som gör att man kan släppa fram alla känslor som härjar i de innersta vrårna av en. Personer som man har nära ska man vara rädd om har jag lärt mig. Tomrummet efter dem går inte att återskapa, det går bara att leva på minnena av allt de gav.. Det finns ingen som kan ersätta att du inte är här, men jag kan nästan känna samma samhörighetskänsla med M som jag gjorde med dig. Den där känslan att det är ok att jag är som jag är och att allt inte behöver förklaras för man framträder så tydligt inför den andre att ord är överflödiga. Känslan kommuniceras liksom ändå..
