20121104
Hej farmor,
Att skriva till dig är verkligen en viktig del i mitt sorgearbete, jag MÅSTE koka ner gröten i mitt huvud till ord som formar text, för att över huvudtaget få någon struktur. Låter jag tankarna sväva fritt så studsar de fram och tillbaka i mitt huvud, fragment av minnen och händelser fladdrar förbi i en osinlig ström. Är det sinnesrubbat att sitta och skriva så här till dig när du ska begravas om 5 dagar? Ja, antagligen men det får jag helt enkelt bjuda på, skriver jag inte när mina tankar så riskerar jag att tappa förståndet helt och hållet, och det vore ju väldigt dumt med tanke på att vi har nog med borttappade förstånd i släkten..
Du skulle antagligen skratta åt mig om du såg vad jag höll på med; sitta och skriva om en gammal kärring, skulle du säga, nejdu Sofia, du ska ut och göra ROLIGA saker. Men även om du levde skulle du nog inte vara så överförtjust att läsa något från en dator, och det där med internet var du inte speciellt imponerad av. Helst ville du täcka över åbäket (bärbara datorn) med en duk så att du slapp se det. Du tyckte den såg uppfodrande och oanvändarvänlig ut. Det vr nog mest för dina barns skull som du lät den stå i alla fall, det hade något att klicka på när de kom i alla fall..du lät dem helt enkelt hållas, så som du gjorde med så mycket annat..
Jag tog ett varv i Hagaparken i dag igen. Det var en sån där krispig dag då solen tittade fram bakom disiga moln. Jag var ute tidigt på morgonen, och jag mötte inte många när jag tog mig runt brunnsviken. Du brukade säga att jag går precis som pappa. I dubbla bemärkelser; vi har samma kroppsspråk och han har också en nästan manisk inställning till promenerande; det liksom matar själen med styrka att andas in, andas ut, gå gå gå..
Du brukade ofta tala om "det" ögonblicket. Då våra själar möttes och på något märkligt vis på ett underfundigt sätt linkades samman.
Det var en höstdag för väldigt länge sedan. Vi var ute och promenerade, du, jag, pappa och hans då nya tjej som nu är hans gamla fru. Pappa och hans nya kärlek gick framför oss skrattande hand i hand, sådär som bara nykära kan. Jag tittade upp på dig och sträckte min lilla hand mot din stora. Just där knöts ett band. Du SÅG mig och min utsatthet. Du förstod vad jag kände och du LÄT mig känna. Jag vet inte hur många gånger du återberättat just den händelsen, men den var oerhört viktig, både för dig och för mig, ett band knöts som ingen någonsin kan knyta upp.
Vi behövde ofta inte förklara saker med ord; en blick eller en min sa mer en den längsta förklaring. Du visste var jag kom från, du förringade inte det faktum att jag hade det tufft. Du dömde mig aldrig och ändå visste du mer om mig än någon annan. Det älskar jag dig innerligt för. Din förmåga att vända negativt till positivt, tråkigheter till lärdomar, misslyckanden till en ny chans att försöka. Det finns ingen som kan mäta sig med den villkorslösa kärlek du gav mig. Och nu är du borta.
Det känns hemskt att skriva det, men jag trodde aldrig att det skulle göra så ont. Logiskt sett så var du ju inte purung (ävenom din hy var finare än min), och det var ju ingen hemlighet att du var sjuk. Men den där hemska kvällen kom ändå som en stor chock. För att inte tala om det vakum jag befinner mig nu. Att. Du. Inte. Finns. Här. Inte ett telefonsamtal bort. Inte en promenad bort. Du finns inte här och min värld har med ens blivit en lite kallare, kargare plats att vara på...
Kommentarer
Trackback
