TillFarmor.blogg.se

Farmor,

Det blir så himla tydligt när jag är ute och promenerar att du inte finns här. Att jag inte kan ringa dig och småprata. Försöker erinra mig vad vi pratade om alla dessa långa och många samtal. Oftast var det mest struntflams om vardagliga saker, men ibland hände det att vi pratade om jobbiga saker, både sådant som var jobbigt för dig, och sådant som jag hade det jobbigt med. Farmor, du var min ventil, utan dig skulle jag inte klarat av att sålla i alla frågetecken och alla val som man hela tiden tvingas göra vare sig man vill eller inte. Och det är därför jag skriver till dig fastän du inte är här kroppsligen. Du får fortsätta vara min ventil ändå, jag hoppas verkligen inte att du tar illa upp.

 

Denna helg har varit så lugn, jag är näst intill apatisk fast ändå inte. Jag vill bara sitta själv med mina tankar, även om det ibland känns som att jag är helt tömd på både tankar och sorg. Kände du så här när dina älskade dog? Blev du också som förlamad ända in i själen? Som om ingenting annat känns vesäntligt? Jag ska inte vara arg eller ledsen på dig, för det har jag ingen rätt att vara, så mycket som du har gjort för mig. Men jag är arg på Livet. Att det måste ta slut för alla någon gång, och att den som lämnar för sitt livs resa lämnar en skara förvirrade stackare efter sig som måste försöka lära sig att leva utan den personen, what's the point liksom? Och jag är ju verkligen inte den första att bli lämnad på det här sättet, det händer ju hela tiden, precis som att det föds männsikor hela tiden. Men när sorgen och saknaden drabbar en själv, så förstår man verkligen hur stark kärlekens kraft är, och hur viktiga en del personer kommer att bli för en...

Jag är så glad över att vi pratade om de här sakerna; att jag faktiskt SA till dig hur viktig du är för mig, hur mycket du betyder för mig. 

 

Jag är ensam. Och jag har själv delvis försatt mig i ensamheten. Precis som att vara snäll så är att vara ensam ett val man gör, inte sant? Men ibland känns det som att jag väljer att vara ensam för att jag inte vågar tro på att jag kan bli älskad helt och fullt ut av någon annan. Och då kör jag hela den där "ensam är stark"-grejen, fast egentligen är det ju inte alls vad jag vill.. 

Familjen har ju alltid haft en överdimensionerad betydelse för mig, kanske för att just den konstallationen inte fungerade när jag var liten.. Familjen är mitt allt och ändå har jag inte skaffat mig någon egen, är det inte märkligt?

 

Förutom du farmor, så var hela min uppväxt en rad av vuxna som  lämnade och övergav mig, och jag var tvungen att acceptera eftersom jag bara var ett barn och inte hade något val. 

Ingen lämnade ju  mig för att vara elak egentligen, omständigheterna bara var sådana, med skilda föräldrar och en psykisk labil mamma så var det ju så ofta som jag var tvungen att vara "vuxen" och "förstå" varför de vuxna inte agerade som vuxna, och varför jag var tvungen att agera mamma. 

Jag trodde hela min tonår att det var mitt fel att mamma var sjuk, för att jag var ett sådant hemskt barn. Jag kommer ihåg när jag sa det till dig och du blev helt förfärad. Du var den första jag berättat för om hur jag tänkte och kände, och du var den första som bekräftade att det inte var så. 

Hade jag inte haft dig att bolla med under dessa år, en kvinnlig föreblid som var stadig, trygg, OCH lyssnande, ja då vet jag inte vad det hade blivit av mig. Antagligen inget bra. 

 

Jag är så oerhört tacksam farmor för att du har funnits i mitt liv. Du kommer alltid att finnas i mitt liv som en viktig inspiration och tröst. Just nu skulle jag bara vilja lyfta luren och höra din röst, ditt pilemariska skratt.. 

 

Under begravningen slöt jag ögonen och då var det som ett starkt, starkt gult ljus som bländade mig fast jag hade slutna ögon, var det du? Jag vill tro att det var du som gav mig ett tecken på att allt är ok med dig, att du håller ställningarna där uppe.