TillFarmor.blogg.se

Hej igen, 

bara några rader till så här på kvällskvisten.. 

Pappa ringde, de har städat ur din lägenhet idag, delat upp grejer och så. Det verkar som att det har gått bra, och till och med jag kommer att få ett par av dina saker, bland annat ett tavla som du har målat. Det känns fint att få något som du har skapat. Jag hade faktiskt inte förväntat mig att ens bli tillfrågad, ja du vet ju hur det har varit tidigare. 

Jag har lovat mig själv att inte gå in i någon konflikt över huvud taget gällande dina pinaler; det är liksom så futtigt jämfört med hur viktig du har varit för mig. För mig är det viktigast; att jag vet inom mig vilken stor plats du har haft (och har) i mitt liv, och det motsatta, att du brydde dig så mycket om mig. 

Det är sådana relationer man ska vårda ömt, de växer inte på träd. 

 

Jag önskar att jag en dag träffar någon att leva med som jag kan känna mig trygg och "hemma" med, sådär självklart du vet. 

Det finns faktiskt en person som jag känner så inför (ja M du vet), men han bor inte i Sverige och han vill inte leva med mig heller för den delen så där faller ju hela grejen.  Men jag önskar att det kunde vara annorlunda, samtidigt som jag blir trött på mig själv, för man kan väl inte bara gå och hoppas på att det ska bli annorlunda hela livet, man måste GÖRA annorlunda för att det ska hända någonting. 

Men om man älskar någon så djupt och mycket och man ändå anar att det inte kommer att bli han och jag för att han antagligen

1) inte är förmögen eller

2) inte vill eller

3) inte vågar

så är det ju en ganska destruktiv grej att ägna sig åt, är det inte? Men hur ska jag bryta det? Det man känner är ju det man känner. Jag VILL INTE vara med någon annan än honom, men ändå så vet jag att genom att jag känner på det sättet så finns det en risk att jag får leva själv resten av livet. 

Det här har vi blött och stött tidigare, som du ser så är det no progress.. 

Det är vid sådana här grubblerier som det var så otroligt skönt att prata med dig farmor, för du FÖRSTOD mitt dilemma och tog det på allvar samtidigt som di fick mig att inte ta mig själv på så himla stort allvar. Livet pågår nu, och kanske borde jag ägna mig åt att LEVA istället för att sitta och grubbla bort det som jag gjort alltför länge.