20121105
Farmor,
Idag gick jag på yoga, kan du tänka dig att JAG har börjat gå på en sådan aktivitet, jag som varit skeptisk till att betala dyra pengar för att sitt i grupp och andas. Men vet du, det är fantastiskt bra! Jag landar. Lite mer för varje gång jag går dig, och lite närmre kärnan av mig själv kommer jag allt. Yogan öppnar också mina sinnen på ett sätt som gör att väldigt starka känslor väller fram. Som efter att jag varit på gymet och ringer till pappa. Han började prata om begravningen och jag bröt ihop, mitt på Stureplan, under svampen. Där stod jag och tokbölade medan pappa blev mer och mer irriterad i andra änden av linjen. Han försökte med "men hon var ju gammal" och "så är ju livets gång". Men vet du farmor, det spelar INGEN ROLL att du snart skulle fylla 90, vänskap och kärlek har ingen åldersgräns, och du är tveklöst den person som jag verkligen haft ett sådant utbyte av tankar. Jag älskade att lyssna på dina historier, alla märkligheter du upplevde under ditt liv. Och du lyssnade på mig och mina (oftast ganska löjliga) vardagsbekymmer. När tårarna rinner ner längs kinden, och hjärtat känns helt tomt, inte kan jag väl då tänka rationellt att "allt är i sin ordning"?? Nej, du vet också hur pappa är, så totalt oförmögen att prata om känslor, som om de bits om man råkar sätta ord på dem. Helst ska man bara vara glad och problemfri hela tiden. Yttrar jag en endaste känsla som inte är munter så blir han irriterad och börjar säga emot. Så som du förstår så pratar vi inte så mycket just nu. Vi hanterar det här på olika sätt helt enkelt.
En del av mig vill inte ens komma på din begravning. Jag vill inte sitta och trängas med min sorg tillsammans med människor som jag knappt träffar annars och som dessutom inte gillade att du tog mig till ditt hjärta. Men jag vill vara där för dig, och jag vet att jag också måste vara där för mig..
Idag gick jag på yoga, kan du tänka dig att JAG har börjat gå på en sådan aktivitet, jag som varit skeptisk till att betala dyra pengar för att sitt i grupp och andas. Men vet du, det är fantastiskt bra! Jag landar. Lite mer för varje gång jag går dig, och lite närmre kärnan av mig själv kommer jag allt. Yogan öppnar också mina sinnen på ett sätt som gör att väldigt starka känslor väller fram. Som efter att jag varit på gymet och ringer till pappa. Han började prata om begravningen och jag bröt ihop, mitt på Stureplan, under svampen. Där stod jag och tokbölade medan pappa blev mer och mer irriterad i andra änden av linjen. Han försökte med "men hon var ju gammal" och "så är ju livets gång". Men vet du farmor, det spelar INGEN ROLL att du snart skulle fylla 90, vänskap och kärlek har ingen åldersgräns, och du är tveklöst den person som jag verkligen haft ett sådant utbyte av tankar. Jag älskade att lyssna på dina historier, alla märkligheter du upplevde under ditt liv. Och du lyssnade på mig och mina (oftast ganska löjliga) vardagsbekymmer. När tårarna rinner ner längs kinden, och hjärtat känns helt tomt, inte kan jag väl då tänka rationellt att "allt är i sin ordning"?? Nej, du vet också hur pappa är, så totalt oförmögen att prata om känslor, som om de bits om man råkar sätta ord på dem. Helst ska man bara vara glad och problemfri hela tiden. Yttrar jag en endaste känsla som inte är munter så blir han irriterad och börjar säga emot. Så som du förstår så pratar vi inte så mycket just nu. Vi hanterar det här på olika sätt helt enkelt.
En del av mig vill inte ens komma på din begravning. Jag vill inte sitta och trängas med min sorg tillsammans med människor som jag knappt träffar annars och som dessutom inte gillade att du tog mig till ditt hjärta. Men jag vill vara där för dig, och jag vet att jag också måste vara där för mig..
Kommentarer
Trackback
