TillFarmor.blogg.se

Farmor, 

Jag känner mig osäker på mig själv, jag tvivlar och jag vågar inte sticka ut. Jag är hellre tyst än säger min mening och jag låter mig trampas på hellre än att ta en konflikt; vad är det som hänt med mig? Jag som brukade sjuda av självdistans och kunde ta det mesta med en klackspark har blivit en allvarlig tråkmåns som tar mig själv på ett alldeles för stort allvar. Jag antar att det är livets alla törnar som har murat in mig i någon sorts taggtråd, som att det skulle skydda mig själv när det egentligen bara isolerar mig från alla andra. Jag känner inte igen mig själv.

Och det är förbaskat tomt här utan dig. Jag tänker en sekundsnabb tanke ibland, att jag ska ringa dig och uppdatera, men sen kommer jag på, att det går ju inte. Men jag har slutat att slå ditt telefonnummer, i alla fall ett steg i.. accepterandet.  

 

Jag undrar om du någon gång kände likadant; att livet liksom är så skört och att man själv är så skör och att minsta lilla kan rucka på den lilla balans man skapat för att lyckas ta sig igenom vardagen? 

Som om världen skulle gå under om jag gjorde fel någin gång (vilket jag förövrigt gör ganska ofta i min tankspridda vardag)?

Jag undrar om du kände likadant, och jag undrar vad du gjorde för att klara av det? Vad är receptet? För att klarar lovet. Framförallt, att klara av när liv släcks runt omkring en. Du borde ju veta som förlorade båda dina män i hemska sjukdomar. Men jag förstår inte hur du kunde leva vidare och hur du klarade av att Ge? Jag känner att jag bara tar. Tar energi som jag förbrukar och utan att ge igen. För jag har inget att ge. Jag är så tom att det ekar om mig, jag lovar. 

 

Jag måste vända detta, men jag vet inte hur. Vad gör man? Hur gör man? Tidigare så sket jag fullständigt i vad andra tyckte och tänkte, men det känns som om jag blir mer och mer ömtålig för varje dag som går. Vad andra tänker och tycker uppfyller hela mig, jag begränsar mig för att jag är rädd att inte passa in, att inte vara "normal", att uppfattas som konstig. Det är helt knäppt att jag håller på så här... 

Så mycket jag vill uppnå, men jag är inte där. Och ju mer jag vill uppnå desto högre blir kraven och ju mer slår jag knut på mig själv och gör det än mer omöjligt. 

Pappa och jag är inte vänner än. Jag känner att jag måste stå upp för Mig. Jag har inte gjort något fel och till och med den skruttigaste självkänslan känner att mer kan den inte trampas på. Men det skaver illa. Att vara ovän med någon äter energi på ett destruktivt sätt. Inte bra alls.