TillFarmor.blogg.se

Farmor, 

Jag var ute på stan i dag. På vägen hem gick jag förbi ditt hus. Känns så konstigt att inte ringa på porttelefonen. Att bara gå förbi. Tomhet. 

Men det tiden går ändå, trots allt. Var det du som tände julljusstaken häromdagen fastän jag släckt den? Det kändes väldigt mycket som att det var du som var här och sa hej. 

Mammas katt Tyson är väldigt fäst vid den låda som jag förvarar dina saker i, som om hon känner att sakerna har tillhört en väldigt snäll människa. För att vara ärlig så är hon hellre med lådan än med mig, vi har ju som sagt ett hatkärlek-förhållande den här katten och jag. Jag är kattvakt. Som vanligt är det en liten utmaning och prövning av tålamodet. Hon vill inte vara i samma rum som jag, hur mycket goda saker jag än ger henne, eller hur mycket jag än kelar med henne. Hon är en riktig mammagris. 

Om ett par dagar bär det av till Berlin. Det känns så välbehövt. När jag tänker efter så har den här hösten verkligen varit tuff. Att du blev sämre, och att det blev på riktigt att livet inte är för evig, var så svårt för migatt acceptera. Ingen kan förstå hur otroligt nära vi var, att det nästan var som att prata med sig själv ibland. Eller nåja, en klokare variant av sig själv. 

 

Jag försöker verkligen att minnas alla de fina upplevelserna med dig utan att blanda in massa tårar, men det är svårt. Jag saknar dig så. Och det var så sorgligt på slutet när du inte kunde läsa och hade så svårt att gå. Och ändå var då förbaskat envis farmor, hur orkade du hålla den där envisheten vid liv? Sista gången vi sågs hemma hos dig körde du ut mig, prompt. Jag skulle inte "sitta med en gammal kärring" utan jag skulle gå till min dåvarande pojkvän och "ha roligt". Du satt på rullatorn och vinkade till mig, och jag tänkte att det var den sista vinkningen. Och du log!! Du log trots att du måste haft så ont. 

Du är min hjälte och förebild, det spelar ingen roll vad andra säger (dina döttrar är ju duktiga på att trivialisera och feltolka); INGEN har haft så stor betyelse i mitt liv som du. Och du VISSTE det, och lät det vara så. Det är så fint, att du inte tog det ifrån mig. Du lät mig känna trygghet hos dig, din dörr var alltid öppen, telefonsamtalen alltid självklara. Mina långpromenader har tappat den där guldkanten i och med att vi inte babblar längre. Men jag hör dina ord i huvudet ganska ofta, och det är jag så tacksam för. Jag kommer aldrig att glömma allt vad du har gjort för mig.