20121209

Farmor,
Dagarna går fort nu, de liksom bara svischar förbi i en blandning av glöggkvällar, julpyssel och..jag har träffat en kille. Till. Han är faktiskt så otroligt snygg, du skulle svimma av matthet i benen om du såg honom. Men det är inget seriöst, han flyttar tillbaka till Skottland snart, närmre bestämt om 10 dagar. Så ingenting att bygga något på, men väldigt mysigt i alla fall. Han har brunt tjockt hår, stora händer och han är bara så manlig som man kan bli.
 
Det känns som om du är med mig varje dag, som om du vakar över mig och ler i din himmel över hur jag snurrar till saker i onödan. Men jag jobbar på det, jag försöker att acceptera mig själv och livet som det är, och försöker uppskatta det som fungerar istället för att hitta fel. Det känns som om det har vänt lite, jag är faktiskt gladare nu än vad jag var för några veckor sedan. Och du är en lika stor inspiration nu som du var när du var i livet. Dina ord finns kvar inom mig, och jag kan plocka fram dem när jag vill. Det är värdefullt. Och det kan ingen ta ifrån mig.
 
Jag ska ordna en födelsedagsfest för pappa. Egentligen skulle ju ni två göra en gemensam fest, men det blir ju inte så nu. Men jag är säker på att du är med ändå, på något sätt. Insikten jag fått är att jag i mitt lilla hörn av världen kan försöka bryta den trend av missunsamhet och negativt som varit i släkten. Genom att bortse från hur ledsen jag var för ett par år sen så känns det som om jag gör något stort när jag bjuder hem alla till födelsedagsfesten. Jag tänker inte låta mitt sinne förmörkas på grund av det, jag försöker att höja mig över det.
 
Samma sak med mammas släktingar som aldrig hjälpt mamma när hon mått dåligt, speciellt min moster. Men igår var vi hemma hos henne på middag, och det gick upp för mig hur ensam hon måste vara. Inga barn och ingen som bryr sig om vad hon gör under julen. Jag frågade henne och hon sa att hon inte hade några planer, att hon skulle vara hemma. Ensam. Jag tycke så synd om henne så jag föreslog för henne och mamma att vi tre går till Grand Hotel och lyxar på julbuffén på julafton. Hon blev jätteglad. Och det kändes så bra i själen.
 
Jag saknar dig så, men det är en varm känsla av saknad, inte den där hårda, skoningslösa saknaden som gör ont. Det känns fint.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0